Meijirestaurationen 1868 var en händelse av stor vikt i Japans moderna historia. Meijirestaurationen signalerade shogunatets fall och ett nominellt återbördande av makten till den japanska kejsaren, den då 15-årige kejsaren Meiji.
Bakgrund
Startskottet för slutet på Tokugawashogunatet, synonymt med Edoperioden, var ankomsten 1853 av de svarta skeppen, ledda av den amerikanska kommendören Matthew C. Perry. Perry tvingade Japan att avsluta sin självpåtagna isolation från omvärlden (sakoku) och sluta ett handelsavtal med USA. Samtidigt som Japan gradvis öppnades upp började det japanska styret, med en shogun vid den egentliga makten och en kejsare vars ställning endast var symbolisk, verka omodernt bland Japans tänkare.
Shogunatets fall
Allt eftersom att Japan öppnade upp sig vände opinionen snabbt emot shogunatet – de hade visat sig svaga genom att släppa in utlänningar. Så småningom gick den siste shogunen, Tokugawa Yoshinobu, med på att “återlämna” makten till kejsaren, som skulle komma att få viss reell makt för första gången sedan att det första shogunatet grundades 1185.
Maruki Riyo | Public Domain Mark 1.0
Trots att Tokugawa frivilligt gav ifrån sig titeln som Japans regent under en ceremoni på Nijoborgen i Kyoto fick maktövergången ett blodigt avslut. Bland annat Satsuma domän, en av restaurationens viktigaste arkitekter, nöjde sig inte med att Tokugawa gav ifrån sig sin titel – det fanns ont blod mellan de två klanerna sedan 1600-talets början. Satsuma lät sig inte vänta utan attackerade Tokugawas konvoj med 5000 män med moderna vapen när de försökte återvända från Kyoto till Edo. Slaget vid Toba-Fushimi blev startskottet för det korta men intensiva Boshinkriget som varade mellan 1868 och 1869 och slutade med att de kejserliga trupperna totalt besegrade shogunens styrkor. Efter att Edo hade fallit i maj 1868 gav Tokugawa upp, blev fråntagen allt sitt land men fick behålla både sitt liv och sin frihet. Innan kriget ens var över utannonserades Edo som ny huvudstad, nu under namnet Tokyo. Det sista slaget var dock inte över än – några av Tokugawas lojalaste män hade flytt norrut mot Japans nordligaste ö Hokkaido och utropade där ironiskt nog republik (den kortlivade Ezorepubliken). De besegrades alltjämt vid slaget om Hakodate och den sista spiken slogs i kistan i juni 1869.
Full fart framåt
Kejsaren Meiji och de som stått bakom honom hade fått stöd från både kreti och pleti bland annat för att man antog att kejsaren skulle göra processen kort med de inkräktande utlänningarna och så småningom återigen stänga landets gränser. Ironiskt nog accelererade istället Japans modernisering, vilket under Meijiperioden (från restaurationen fram till Meijis död 1912) i stort sett var det samma som västernisering.
Gamla japanska traditioner stod inte längre så högt i kurs och allt från kläder till religion förändrades i kvick takt, framförallt i de störres täderna. Samurajklassen förbjöds först att bära vapen, sen att bära den traditionella chonmagefrisyren och till sist avskaffades klassystemet, där samurajerna alltså stått högst i rang, helt och hållet och ersattes av en adelsklass efter västerländskt snitt. Så småningom infördes också ett parlament uppdelat i två kammare efter brittisk modell och Japan blev i alla fall nominellt en demokrati.
