Komuso (ordagrant “ingenting-munk”) var flöjtspelande buddhistiska munkar som bar stora korgar över sina huvuden och var verksamma i hela Japan under Edoperioden. Komuso döljde sina ansikten för att förneka sina jag, ett typiskt tema inom Fuke, den zen-buddhistiska sekt som de tillhörde.

©Tottori City | All Rights Reserved

Komuso levde på allmosor och bar små kollektbössor i trä kring halsen (kallade “gebako”) inskriberade med de japanska tecknena för “ljus/mörker”.

Deras tro krävde att de levde kringflackande liv, ständigt på resa. Under Tokugawashogunatet var dock resande mellan landets olika provinser strängt reglerat, men Fuke-sekten lyckades som enda sekt få undantag från shogunatets hårda kontroller och var därmed en av ytterst få grupper människor som fick röra sig fritt i landet.

I gengäld för sin rörelsefrihet blev vissa av munkarna tvingade att spionera för shogunatet och eftersom allt man behövde göra för att undgå närmare granskning vid tullarna mellan de olika provinserna var att bära en munkdräkt (kesa), skaffa en shakuhachi-flöjt och sätta en korg på huvudet förekom det att bla.a. lönnmördare (dvs. ninjor) och andra som hade anledning att röra sig obemärkt klädde ut sig till komuso. Iochmed att detta blev allt vanligare började tullarna så småningom att kontrollera komuso med ett “flöjttest” – de som kunde spela de svåraste typiska komuso-melodierna fick passera, de som inte klarade av det blev omedelbart arresterade.

Efter Tokugawashogunatets fall förbjöds Fuke-sekten på grund av sina nära band till de tidigare härskarna, och komuso-munkarna försvann från städer och handelsvägar. När Tokugawaklanen inte längre sågs som ett hot ett par 10 år efter Meijirestaurationen tilläts sekten att bygga ett nytt tempel i Kyoto – Myoanji, ljusets och mörkrets tempel.